Theresé Wendesten

Jag vill med detta säga hej då  till dig Rebecca. När du läser detta så har jag redan försvunnit. 
Jag trodde på oss. På dig & på mig. Jag mådde så himla bra med dig när vi hade det som bäst.

Jag var glad, du fick mig att bli glad. Det var längesen jag log så mycket som med dig. Jag har aldrig 

träffat någon som har fått mig att  skratta så mycket som du. Som med dig. Det glädjer mig. jag undrade länge varför vi bara såg till det negativa och inte uppskattade varandra för de vi var. Så mjuka och fina vi faktiskt var

med varandra när vi väl hade det bra. Jag sitter och tänker, försöker att blicka tillbaka och hitta felet, vart detta började någon stans.. Men vi kanske båda har blivit så blinda att vi längre inte kan se vad som gick snett?

Du var en tjej som jag ville vara med. Jag har alltid trott på Ödet. Och ödet leder till kärlek. Det var ödet att du och jag träffades. Jag har faktiskt Marcel & Jocke att tacka idag. För det var dom två som "tvingade" med mig ner till Skåne den måndagen. Och den resan ner ledde mig till dig. Det är jag evigt tacksam för. jag ville så mycket mer med dig. Jag hade kunnat göra allt för dig och mig. men då måste man vara två. och nu är det bara en kvar, jag. 

Tack för att jag fick ha dig i mitt liv, en liten tid.

Jag älskade dig.

Jag vill inte att du ska fälla några tårar,
om du hade fina stunder med mig, så
vill jag att du istället kan blicka tillbaka på
dom och le. 
Minnas oss som vi var.
Dom fina.