Theresé Wendesten

Onsdag kväll och jag cyklar hem till mitt, sätter mig vid datan och checkar allt nytt som hänt.
Bilddagboken, Qx, Nattstad och msn.. Pratar lite med folk: Heeej, hur mår du?
:Jo, bara fint! Samma gamla visa och jag tröttnar ganska fort.
Hoppar in i duschen och sätter på musiken, drömmer mig bort från allt utifrån. Stänger in mig i drömmen och hoppas att den får leva kvar, i ett litet tag iaf..
Som liten fick jag lära mig att vara ärlig, hur läget än va, så var ärligheten den som skulle bestå längst. Jag vet att jag inte har hållit det löftet, svikit mina kära. Tänk på mig själv i de lägen jag varit rädd för vad som kan hända. Tänk bara på mig själv rättare sagt.
Något som jag ångrar väldigt mycket. Men det finns inget idag som jag kan göra något åt det. För det va ett tag sen, men jag vet att det kommer att hända igen. Men det är inte meningen. Jag själv har blivit sviken, på alla möjliga sätt man kan bli.
Vänskap, Familj och det största av allt: Kärlek. Men vad ska jag göra? Bara skita i allt och gå vidare som om inget har hänt? Säg mig du min kära, vad ska jag göra? Blicka framåt som jag alltid har gjort, gått vidare och ”glömt” av det som hände den gången som jag föll i gråt. Min ensamhet växte och jag levde i mina drömmar. Ingen som fick komma in i mitt inre. Jag blev rädd för mig själv, som så många inte kan förstå. Jag stängde av mig själv för ett tag, levde precis så som jag ville. Det fanns dom som såg hur jag verkligen mådde. Men dom kunde inget göra. Dom verkligen försökte, men du min mamma, du som bara blundade så fort jag kom in i bilden. Du gick förbi mig som om jag inte fanns där. Det va jobbigt för mig. Du såg mina tårar rinna längst min kind, du såg mig falla ihop framför dina fötter, låg jag där på golvet och bad om hjälp. Men du gick bara vidare.. Men hur ska man göra som dotter om sin mamma inte kan se?

Jag blev sviken i kärleken, den leken som du och jag verkligen gick in för, Det va du och jag. Men den försvann lika fort som den kom. Jag kunde leva med det. Fast det var svårt och jobbigt. Jag fick hjälp. Mina vänner va där för mig. Och det betydde så himla mycket.
Fasten jag själv blivit sviken ett antal gånger så svek jag dom som verkligen betydde för mig. Men dom ställde åter upp för mig. Det kommer jag aldrig att glömma, det är kärlek.
Jag vaknar upp ur min dröm, tittar mig omkring. Jag står fortfarande i duschen.. tar handduken och virar in mig som en puppa. Ställer mig framför spegeln och tittar på tjejen som står framför mig. Mascaran har runnit och håret är som lockar. Jag torkar fort av mig och fortsätter med jag skulle gjort från början: städa. Men min ork finns inte kvar. Kryper ner i sängen. Sätter på musik: Adlib – kom tillbaka. Jag sjunger den så tyst som möjligt. Vill inte väcka min sorg. Tittar åt sidan, den andra delen av sängen. Tomt, den platsen som du skulle ha legat på nu. Kramar om kudden och tåren är sakta på väg...