...och jag springer ut för stupet. Vet ej vad jag gör? Är detta rätt, och vad kommer att hända här näst? "Innerst inne så vet jag hur det kommer att sluta?" Eller har den inställningen blivit min vardagliga tanke som har borrat sig fast i mitt psyke för att jag alltid ska vara på min vakt? Leva så? Det fungerar ju inte. Jag lever idag. Jag lever i nuet och tänker fortsätta att göra det. Så vad har jag att förlora nu, när jag inte har något att förlora.. egentligen?
Jag har min vardag. Jag har mitt liv och mina underbara medmänniskor som finns runt omkring mig. Dom som står bredvid, och inte där framme. Dom går med mig. Vi går med varandra. Jag är stark idag. Vi är starka.
Du förvandlar mina tankar och mina känslor. Dom som jag själv är så rädd för. Men som jag skrev innan: "Jag lever idag. Jag lever i nuet och tänker fortsätta att göra det. Så vad har jag att förlora nu, när jag inte har något att förlora.. egentligen? " Det är precis så det är. Jag har gått igenom en del tuffa saker under en kort period. men vad gör det? Det är just de sakerna som fått mig till den jag är just idag. Den starka Therese som en gång fanns där tidigare, men som försvann under årens lopp. Men nu är hon här igen, jag sitter här i mina tankar och känslor. Har ett starkt leende på läpparna.
Jag tänker på henne. Hon om slukar mig med hennes känslor och fina ord. Hon finns där. Jag finns här.
Vi finns här.
Det är först när man minst anar det som sker och ting dyker upp. Vad är rätt och vad är fel? Två frågot men utan några svar. Två svar som man egentligen tycker borde vara lätta att finna.
Men icke de...
Utan en fråga, så finns det inget svar.
Och jag vill faktiskt inte ställa dom 2 frågorna till mig själv.
För jag vill inte veta.
För jag lever som sagt i nuet.
Jag saknar dig.
Hela dig.
Din blick får mig att vilja ha mer och aldrig hitta vägen ur din famn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar