Jag står utanför din dörr enbart för att säga att jag aldrig känt mig så här ensam.

Förlåt mig för att jag aldrig sa det du ville höra, det du skulle fått höra.
Hur fin du är. Så speciell för mig. Allt du gjorde, när du o jag hade det bra,
allt var så bra. För mig var det vackert. Jag älskade det. Jag älskade oss.

Du fick mig att le, du fick mig att vilja så mycket mer. Du gjorde mig stark.
Du fick mig att känna så mycket glädje. Du fick mig att kämpa mer.

När jag var med dig, i din närhet så finner jag inga ord hur underbart det känns.
I din famn kände jag mig trygg, det kändes rätt - "Det är i denna famn jag ska var."
Det kändes så rätt.

Jag säger förlåt, för alla de gånger jag fick dig att gråta, för de gånger jag fick
dig att känna dig otillräcklig för alla de gånger jag fick dig sårad. Det var aldrig
min mening med att såra dig. Tvärt om. Men allt blev fel. Det var inte meningen.

Det känns som att världen skulle rasa om du glömde mig.

Gå inte..