Jag är där nu.

Jag förstår mig inte på dig?! Vad är det du vill, vad är det du vill ha? Vad vill du ska hända?
Så många frågor, men aldrig något riktigt svar. .
Jag blir frustrerad över vad som händer. Vad ska vi göra? Varför? All denna tid du tar och vrider mig så hårt att jag bara vill sluta att andas... för ett tag.

Jag ser mig själv, någon stans där framme. Le, le med folk. Jag står stadigt, som aldrig förr.
Jag vet att det är jag, jag känner igen mitt sätt. Sättet att vara på.
Glad, inspirerad, ödmjuk, fantasi full, ärlig och sårbar. Och du som bara utnyttjar min sårbarhet. Dag för dag. Men jag ser ändå någonstans där framme, där jag står, att jag inte tar det längre. Jag har bara slutat att bry mig. Som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Vad hände?

All energi du tar och slukar upp mig med all din kraft. Så svårt för mig att fästa mig på en punkt. Du förvirrar mig med hela ditt sätt, och dina svaga ord. Vad menar du?

All din sörja jag ser från dun mun komma får mig att vilja må illa. Jag vill bort. Bort från denna plats. Bort från dig. Jag vill börja om på nytt, och jag är på väg. Jag har kommit en lång bit på vägen. Jag sa ju att jag ser mig själv där framme, någonstans så står jag där och tar till min nya erfarenheter och livskrafter.

Så många gånger jag har sett mig själv ligga på botten och inte orkat ställa mig upp. Så många gånger jag känt tårar falla från min torra kind. Tårarna torkade ut mig. Jag ville inte. Jag ville bara skrika ur mig allt från dig. Alla lögner du givit mig.

Jag har lämnat dig. Jag är där nu, vi det stadiet där jag vill börja om, på något nytt?