Med båda fötterna.

För varje vinter som kommer och går, kommer jag in i en mycket svår depression. Där jag mår mycket dåligt, orkar inte göra någon ting, sitter bara inne, vill inte ha kontakt med någon, jag har ingen kontakt med mig själv. Runt omkring mig händer saker dagligen där jag egentligen borde delta. Men styrkan faller och mitt ego finns inte. Jag bara är. Och jag är chockad, fundersam över att jag i år inte har kommit in i någon depression, än i alla fall. Kanske får jag ingen i år? Det finns så många frågar och tankar kring detta, som jag inte kan svara själv. Eller har jag kanske fått svar på allt, i mitt undermedvetna? Har jag blivit en starkare person under åren som jag har varit med om händelser som fått mig att bryta samman, händelser och upplevelser som har varit för mig väldigt svårt att bryta och försöka någon stans att glömma, lägga det bakom mig. Det kan nog vara det bästa svaret på mina frågor som jag har just nu i alla fall. Alla saker som fått mig att snurra runt och tappa fokus på verkligheten, på mig själv framför allt. Har jag äntligen lagt allt bakom mig, på riktig?

Mina stunder där jag faller och inte vill, kan inte. Har fått mig att bara vilja krypa in i mitt skal och vara kvar där. Aldrig velat komma ut riktigt. Dagar och år av sorg, smärta och ånger. Ånger för saker som inte ens har med mig att göra. Har jag vart mittpunkten i problem som jag inte ens har med att göra? Har jag tagit på mig allt för stora problem, som inte har berott på mig?

Idag mår jag bra. Jag fokuserar på mig själv. Jag har fått tillbaka mitt ego som jag har letat efter en sån lång tid att jag helt har glömt bort vem jag själv är. Men jag är jag, och det kan ingen ändra på. Så stark som jag är idag har jag nog aldrig varit. Min pappa som inte längre säger att han är min pappa, 'Peter Wendesten' svarar han i telefonen när jag har pratat med han. Han har valt sin väg i livet där han glömmer helt bort vad det är han har, 4 barn som alltid har stått där för han. Men han puttade i stället bort oss. Mig framför allt. Jag har idag ingen kontakt med min pappa. Och det gör mig ingen ting. Jag är inte ledsen över det. Jag var ledsen över att ha han i mitt liv. Han drack sig berusad varje dag, han letade efter små saker för att bråka med mig. Han valde sina flickvänner före sina 4 barn. Han har gjort sitt val, han har skapat sin väg helt själv. Och han har inte velat att gå tillbaka en bit och fiska upp det som han har missat: 'En stor del av 4 barn som alltid har stått där och velat ha en pappa som bryr sig tillräckligt mycket'. Jag står inte längre där, jag har tagit så många kliv framåt att han idag inte vet vem jag är, vad jag gör. Och jag bryr mig faktiskt inte. För det är inte upp till mig att alltid ta kontakt med han. Varför ens skulle jag? Jag tar inte på mig skit som inte har med mig att göra, jag överlämnar allt till han igen. Det är inte jag som kommer att må dåligt i slutänden. Det är han.

Jag står idag med båda fötterna på jorden.