Godmorning?!
- Nu sitter jag här i soffan, i min syster's lägenhet. Sitter här i min kalla ensamhet av svek, sorg och tårar. Tänker på de dagar jag trodde va någon ny start på mitt "spruckna" liv, något som jag trodde kunde bli så bra. Men jag var för blind för att vilja se så långt att jag inte förstod vad det va som hände, eller gjorde jag det? Jag kanske bara ljög för mig själv för en stund, likt så många andra gånger man inte vågar se sanningen och man tror att allt är så bra, men i själva verket ljuger vi för oss själva och ser inte det förens allt har passerat förbi och där står vi ensam kvar.
-Jag vet själv mina egna fel och brister. Att jag vet är att jag kan vara en krävande person, försöker att göra så bra som det går. Men jag verkar inte lyckas så bra med det, inte räcka till helt enkelt. Jag har så länge velat bli bra på någonting, men min väntan på det har börjat svika mig. Att jag längre inte tror på mig själv. Jag vet att jag kan vara, eller rättare sagt är en 'kall person', som inte säger så mycket om stunden, men istället säger jag allt när det blir för mycket och min kropp orkar längre inte bära på mer ångest och smärtfyllda lungor som andas in tung luft. Att min kropp inte bara orkar, kan jag leva med. Men att du inte vill förstå, eller rättare sagt, kan förstå mig, det skrämmer mig nog mest. Så länge jag har sagt samma sak om och om igen, men det verkar inte nå fram till dig. "Kan du bara inte börja tänka själv, kan du inte bara vara villig att försöka förstå min sida, försöka sätta dig in i min situation". Men nu, jag vet inte hur jag ska lyckas för att nå fram till dig längre, det är precis som ett stop och du stänger av dig helt ifrån mig.
- Du säger att jag missförstår dig, och att 'jag har fel', men hur ska jag kunna ha fel, av något som du inte förstår? Det är nog det, som skrämmer mig mest, av allting just nu.
Som jag skrev förut: "Kan du bara inte börja tänka själv, kan du inte bara vara villig att försöka förstå min sida, försöka sätta dig in i min situation". Och du svarar tillbaka som så många gånger att jag inte tror dig längre: "Theresé, jag ska verkligen bättra mig, jag ska göra allt för att det ska fungera mellan oss, för det är dig som jag älskar, det är dig som jag vill ha". Och jag svarar dig tillbaka: "Men det här säger du alltid det blir så här, du kommer med dina bortförklaringar och där sitter jag sen och får höra att det är jag som har fel, man måste börja bättra sig nån dag, det kan ta tid, men man måste endå vara villig att försöka".
- Du har börjat svika min tro på dina ord, på dina meningar. Och jag vet inte längre hur jag ska lyckas för att nå fram till dig?
"Jag är villig att hjälpa dig, men är du villig att hjälpa oss?"
Skriven av mig: Theresé Elisabeth Wendesten,
till dig Sandra Aina Ella Winqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar