Men det är svårt, så många gånger, så svårt. Att inte ha tålamod till att låta bli, att inte vara kapabel nog för att inse sanningen. Inse det som är sanningens ögonblick. Varför ens skulle jag? Det är svårt, så många gånger, så svårt. Lätt faller jag från din famn, så lätt. Jag vet, jag vet att jag bara inbillar mig när jag är vid det stadiet där jag egentligen ska dra mig tillbaka och sätta en gräns där jag är tyst. Tyst som den sorgsna kanariefågeln, som inte har ton nog till att inte begränsa sin sorg. Skrik ut! Gång på gång blir jag hes av något som inte finns. Du kära vän, kära vän. All min kraft du tar och slukar mig i din varma famn som bränner mig så svårt att jag är tvungen till att tro på något som inte finns, att tro på någon? Du mitt kära barn, kära barn. Jag ska lova dig all min kärlek och visa dig alla sanningens ögonblick, där vi speglar varandras drömmar.
Mitt hjärta slitet på tu, och ingen vill se. Ingen vill, ingen kan, ingen vill se. Bara vi, tyst!
Du sluter mina ögon och kysser mig farväl och viskar det jag aldrig skulle fått höra, uppleva: Kärlek! Alla hatets ord skriker i min själ och egentligen vet jag inte vad det betyder, kärlek?
Av meningslöshet faller jag som en fjäder lätt från din famn och där ligger jag.
Tyst, va bara tyst. Det blir inte bättre om du slukas upp av kärleken.
Jag kan inte rädda dig, Ingen!
Skriven av: Theresé Wendesten [Jag]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar