As a lark without tone.

Jag saknar henne. Jag känner mig övergiven.

Jag ser knappt både ut eller in. Vad hände & vad händer?

Kanske var det dax för oss båda att släppta taget och vandra vidare, utan varandra.

Men så snart? Ska man bara släppa in en människa så nära och tätt inpå livet och sen bara släppa allt?

Jag saknar henne. Jag vill ha henne. Jag hade henne. Men nu står jag ensam kvar och måste inse en del jobbiga beslut. Beslut som jag inte var med om att bestämma. Beslut som hon gjorde.

Jag då?

Ensam står jag kvar och vänder blicken över axeln. Jag känner mig så frustrerad på denna väg att jag vill ta ett kliv tillbaka. Tillbaka till det svarta. Där jag en gång stod. Stod så som jag står idag. Bara stilla.

Vad finns där framme? Finns det något för mig? Kommer jag att se ljus igen, men när?

All hatets frustration gör mig förvirrad på livets alla vägar. Ska det kännas så här?

Ska man gräva i hjärtat ännu en gång för att lägga till något nytt, fylla ut med nya saker?

Jag som precis hade fyllt på med så mycket bra saker.

En bra människa.

Jag känner mig vilsen. På denna vägen känner jag mig inte hemma, fast egentligen så borde jag det.

Jag har vandrat på denna vägen så många gånger nu att jag borde ha lärt mig den utantill.

Men ändå så är det så nytt för mig. Allt som har med detta att göra är så nytt och färskt för mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

Det finns de människor som man stöter på i livet som bara gör en illa, sårad och förvirrad.

Även om jag inte sett människan, eller hört dennes röst. Så tar den så mycket energi, så mycket glädje från mig, från dig. Och framför allt, från oss. Sån glädje som vi egentligen skulle lagt på varandra. Hur ond får man lov att vara att vilja förstöra för någon annan? Eller är det inte med flit? Förstår denna människan inte hur man ska bete sig, hantera en sån här situation när någon har gått vidare? Pass the way.

Jag har suttit och funderat, det har jag gjort. Funderat på de saker som hänt. Och på de saker som vi befinner oss i, idag.

Det var så fint. Våran början på det vi sen bilda var fint. För mig var det vackert. Det var ödet. Jag som alltid trott på ödet. Fick jag nu svaret på att det stämmer. Jag har gått på Ödets alla väger och gick in på en väg, där jag aldrig befunnit mig på. Där fann jag Dig. I allt svart som jag cirkulerade i såg jag dig. Du gjorde mig glad. Du fick mig att se ljust. Ett ljus som jag nog aldrig sett?

Vi fann varandra i något som vi båda ville komma ifrån. Vi stod båda i något mörkt, vi fann varandra och gav varandra ljus. Jag såg det. Såg du?

Vi gjorde varandra glada, men ändå så ledsna och frustrerade. Är det de kärleken handlar om?

Om man vill vara glad, då måste man även göra varandra ledsna, för annars kommer du aldrig att bli glad. If you understand what i mean?

We found each other. I was yours. We became each other

But now we are on separate paths.
Where are you?
And why?