Spegla dig själv

Vad säger vi när början har nått sitt pris och när allt har 

börjat brista som den tunna, tunna tråden?

Ska vi bara sitta och titta på, eller ska vi ta åt oss av allt
och granska våra fel&brister?

Kanske är det så att vi speglar varandra i vit ögat och
märker inte av våra egna fel & brister?

Är det så lätt att syna och granska han där mitt emot och
se dennes mans problem & svagheter?

Är vi svaga för sanningen och låter våra egna saker vara?
Utesluter sitt egna liv & lossas om som att inget har hänt?

 Är vi sanna mot varandra, är vi sanna mot oss själva?

Spegla dig själv..