Jag vet inte riktigt hur jag ska börja?
Men jag hoppas iaf att ni ser vad det är
jag menar..
Så många gånger som jag har legat i min säng
och kännt att orken sakta sipprar bort,
och min lust till livet inte finns kvar.
Har jag ändå alltid på något sätt försökt att
ta till mig allt, fasten att jag inte har velat.
Jag har försökt så oerhört mycket att läka min
djupa sår, som alltid left kvar i mig. Läka dom på ett
sådan sätt att jag kan leva i nuet och gå vidare,
med något bra. Men alltid är det inte så lätt, som jag
vill att det ska vara.
- Jag har left i ett liv där jag har sett min mamma blivit
totalt misshandlad, gång på gång..
Jag har left med en pappa som är Alkolist.
Mina syskon har jag inte haft en "syskon relation" med,
på grund av allt "oväsen" runt omkring.
Jag har sett min mamma så oerhört sårad,
jag har sett min pappa, så som man inte ska
göra som ett litet barn.
Men jag har left med det. Jag har ändå på något
sätt försökt att göra något bra av det. Åtminstonde försöka
se det ljusa stunderna i livet.
Ta vara på mitt liv och bara bry mig om dom som verkligen behöver det,
och mina underbara vänner.
Jag har mina sår i min själ, och dom kommer alltid att finnas kvar.
Fast kanske inte alltid lika djupa som vissa andra.
Min livs väg är rubbad och jag försöker ändå att hitta en ny väg, en rak och
stark väg. Som kanske nån dag kan hjälpa mig upp på benen igen.
Jag tar dagen som den kommer och vill alltid minnas stunderna med mina vänner
och de som jag tycker om, dom som verkligen betyder för mig.
- Jag ska ta tag i mig själv och visa att jag verkligen är den glada Theresé
som alla känner.
-Som person verkar det som om mina vänner tycker om mig väldigt mycket,
på grund av min ärlighet och min givmildhet.
- "Therese, du är alltid så himla positiv till allt, och så fruktansvärt
glad gämt.."
Det betyder så himla mycket för mig att jag får höra detta, av mina vänner
som jag tycker så fruktansvärt mycket om, för det stärker mig som person.
Och jag behöver verkligen det.
Ibland känns det som om jag inte har något att ge. Som att min kraft har
tagit slut. Min ljusa sida finns inte där. Jag drar mig tillbaka och jag
kanske inte alltid är kontakt bar.
Men jag vill bara säga detta att jag kanske inte alltid mår så bra som
att det ser ut att vara..
- Nu kanske du undrar och frågar dig själv: "Varför skriver hon detta, tycker hon synd om sig själv eller?"
- Inte alls, jag sitter inte och tycker synd om mig själv, men detta är en del av mitt liv. Och jag skäms inte för att berätta det som jag har vait med om. Detta är mitt liv och det kan jag inte blunda för. Eller varken ljuga om.
Det jag menar är att jag vill att ni ska se verkligheten i sig. Och börja förstå att livet är inte alltid så som det ser ut att vara.
-Allt är inte som det synes vara..
______________________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar